När separationen är ett faktum kommer den stora frågan. Var ska barnen bo? Vid en vårdnadstvist kan beslutet dröja då en utredning först måste undersöka alla omständigheter i fallet.
Anders och Ing-Britt hade varit gifta i fem år när Anders träffade en ny kvinna. Eller egentligen när Anders berättade om henne. Då hade de redan dejtat i åtta månader. Det ledde till att Ing-Britt först blev förkrossad och sedan väldigt arg. Han skulle inte tro att han kunde göra så mot henne och sedan tro att barnen skulle bo med honom och Eva, som den nya hette.
Ing-Britt såg rött. Sen kom hämndbegäret. Hon skulle ha ensam vårdnad. Han skulle nog få se.
Beslutet om att ta hjälp
Anders hade dåligt samvete. Försökte göra det bästa för Ing-Britt men hon vägrade prata med honom. Situationen var ohållbar, barnen kom emellan. Han kontaktade en advokatfirma och lämnade in en stämningsansökan. Trots att en utdragen vårdnadstvist var det sista han ville ha. Men han behövde hjälp. Någon som kunde medla utan känslor.
När socialnämndens utredare började ha samtal med, inte bara henne och Anders utan även släktingar, förstod Ing-Britt allvaret. Det handlade inte om henne utan om det som var bäst för barnen. Först då kunde hon sätta sig ner med advokaten och granska saken utan för många känslomässiga avbrott. Tillsammans kom Anders och Ing-Britt fram till beslutet att ha delad vårdnad om barnen.
Nu, lyssnade hon på sina barn som ivrigt berättade för henne om sin nya lillebror. Det hade blivit bra tillslut.